Gunnar

“Vid 74 är jag aktiv lantbrukare tillsammans med min fru. Fram till fyllda 65 höll vi daglig kontakt med vänner och kolleger över hela världen. Tog del i planering och projekt. Men sedan började kroppen känna av slitage och skador.

Efter flera operationer och år av kronisk smärta blev livet stegvis allt mer begränsat. Det blev till slut så att varje dag gick ut på att uthärda smärta och trötthet tills jag kunde lägga mig. Eftersom det gjorde ont rörde jag mig mindre och mindre och förlorade all muskelmassa. Men än värre var känslan av att inte bli tagen på allvar. Som om det var jag som inte gjorde tillräckligt, snarare än att jag kanske behövde stöd. Allt detta gjorde att jag blev trött i kropp och själ.

Vändpunkten kom när jag fick berätta hela min historia – utan att känna mig dömd, för jag mötte vårdpersonal som såg hela mig.

Förändringen kom stegvis. Inte linjärt. Jag började sova bättre, och kunde återigen delta i sådant jag fått avstå ifrån. Att min fru inte behövde använda 45 minuter varje kväll för att smörja in mig är värt nästan vad som helst.  För det är det andra som händer när man lever med konstant smärta. Alldeles för mycket rör sig runt begränsningar. Din moatjé blir tyvärr ”medlidande”.

Att kunna cykla en liten stund, våga planera för en dagsutflykt – det är sånt jag fått lägga åt sidan. Men inte nu längre!

Det handlar inte om att livet blivit perfekt. Jag har fortfarande ont, och vissa dagar är väldigt tunga. Men nu har jag fått det viktigaste åter – hopp om en väg ut.  Det betyder mer än någon kan ana att jag nu har professionella människor som vandrar den vägen med mig.”